Nu spårar det ur… Ja. Jag sa det.

Nu spårar det ur… Ja. Jag sa det.
Vi får inte svika de riktiga #metoo kvinnorna.

Sexuella trakasserier är ett av de största problemen vi har i vårt samhälle och inte minst världen. Har någon inte varit varse om det, så har #metoo-kampanjen gjort oss alla varse om det. Initialt var kampanjen hur bra som helst, men nu har det fullständigt spårat ut. Och förstå mig rätt, det är inte själva tanken som spårat ut, men det är debatten kring. Det är diskussionen kring jag har nåt emot. Gör vi inget åt det, så lär vi ha enorma problem i våra hem, i våra skolor, på våra jobb.

Häng med nu.

 

Vad jag är rädd för, är att den här kampanjen har bidragit till en enorm paranoia, och problemet är multipel.

  1. Sexuella trakasserier är en benämning som inte har någon juridisk börd. Den definieras fullständigt olika av olika personer och organisationer.
  • UMO: ”Sexuella trakasserier är när en person gör eller säger något som har med kroppen eller sex att göra, och som den andra personen tycker känns obehagligt.”
  • 1177: ”Sexuella trakasserier är när någon gör eller säger något som har med sex att göra och som är kränkande för dig.
  • DO: ”Förutom kommentarer och ord kan det vara att någon till exempel tafsar eller kastar närgångna blickar. Det kan också handla om ovälkomna komplimanger, inbjudningar och anspelningar.”
  • NE: ”Handling eller uppträdande av sexuell natur som kränker en annan persons värdighet.”

Följer vi alltså UMOs definition, så räcker det att jag på jobb säger till en kollega att ”Jag har inte haft sex på länge med min fru, och det börjar bli jobbigt”, för att det ska alltså räknas som sexuell trakasseri. Eller jag kanske säger till min kollega att ”oj, vi har inte setts på länge, men du har ju gått ner i vikt och vad fin du har blivit”. Det räknas också som sexuella trakasserier om man kör på den definition som UMO har, för jag har ju sagt ”något som har med kroppen att göra”. 1177 är ju lite roligare, för då måste kommentaren eller det som görs, ha med sex att göra, annars är det inte sexuellt trakasseri. Diskriminerings Ombudsmannen (DO) menar att närgångna blickar också är sexuella trakasserier. Vad nu närgångna blickar är för något definierar dem inte.

  1. Ett annat problem är det som är gemensamt för alla de ovanstående definitioner som jag nämnt. UMO och 1177 skriver att det som sägs känns ”obehagligt” eller ”kränkande” för den som hör kommentaren. DO talar om ”ovälkomna komplimanger”. NE skriver att det man gör eller säger ska ”kränka” den andra personens värdighet. Med andra ord: Om jag på mitt jobb som läkare blir kär i en annan läkare eller sjuksköterska, och går fram och säger, ”Hej, Ardavan här, vi jobbar ihop. Jag vill bara säga att jag tycker du är vacker och undrar om du vill gå ut med mig. Och vill du inte det så förstår jag helt”, så kan jag alltså göra mig skyldig till sexuella trakasserier pga. följande:
  • Tjejen jag har gått fram till kanske är blyg av sig eller hon kanske inte alls har sådana tankar om mig, och således anser att situationen är obehaglig. Ja, då har jag gjort mig skyldig till sexuella trakasserier.
  • Tjejen kanske tycker hon är så fin och snygg att det är kränkande att Ardavan kommer fram och frågar om hon vill ut. Ja, då är det också sexuella trakasserier. I alla fall enligt 1177.
  • Att jag ger tjejen en komplimang och säger att hon är fin, är kanske ovälkommen. Då har jag enligt DO gjort mig skyldig till sexuella trakasserier.
  • Skulle nu tjejen t.ex. vara rasist, så kan hon ju tycka att min fråga till henne har kränkt hennes värdighet, som NE skriver, och således har jag återigen gjort mig skyldig till sexuella trakasserier.

Jag kan alltså aldrig på mitt jobb ge komplimang till en kvinna som har med hennes kropp att göra (t.ex. wow, det syns inte alls att du fött 3 barn), att hon t.ex. har klippt sig och har fint hår osv. Jag kan alltså aldrig till en kvinna eller en man för den saks skull bara säga att hon eller han är FIN idag, För HON eller HAN, kan ju faktiskt ta det som en kränkning.

Märk att jag talar om vad man får säga, inte om vad man får göra: Att ta en kvinna på brösten, att trycka henne mot väggen, att ta på hennes rumpa, att stå på andra sidan av gatan och göra sexuella gester m.m. är det ju ingen tvekan i, att det går in under sexuella trakasserier. Där finns det INGEN möjlighet att missförstå någonting. Och faktum är att allt detta även är det som enligt Svensk lag benämns Sexuellt Ofredande. Lagen är tydlig.

Lagen är däremot inte alls tydlig på vad som får sägas och inte sägas. Ska vi följa de definitioner av sexuella trakasserier som finns ovan, så måste vi alltså gå runt med stängda mun hela tiden.

För någon månad sedan hade jag klippt mig, rakat mig också men hade kvar skäggstubb. Jag kom til jobb. En av våra sjuksköterskor som går förbi mig, vänder då om sig och säger ”Men oj, Ardavan, är det du? Vad snygg du är”. Jag får sedan en kram och hon går vidare. Tog jag illa upp? Absolut inte. Var det obehagligt? Inte alls. Kändes det kränkande eller skadade min värdighet? Nej. Men det visste jo inte den kvinnliga sjuksköterskan när hon gav mig den komplimangen och kramen.

Vid ett annat pass stod jag på trappan och tänkte om jag glömt något. Då springer en av våra kvinnliga sjuksköterskor förbi mig och samtidigt daskar mig på rumpan. Vi är kollegor. Vi är vänner. Jag tog inte illa upp. Men det kan ju inte hon veta när hon gjorde det.

Hur ska vi veta om min oskyldiga komplimang till en kollega, eller att jag lägger min vänskapliga arm runt denna när vi diskuterar något ska tolkas kränkande eller inte?

Låt mig ta det så:

  • Om jag gillar en tjej på jobbet, är det då sexuella trakasserier om jag går fram och frågar om hon vill ut?
  • Om jag gillar en tjej på jobbet, är det då sexuella trakasserier om jag går fram och säger: Hej Erika, du, jag tycker du är skithet och vacker. Men jag vill inte ha nåt förhållande. Kan du tänka dig bli min knullkompis?

Vår lagstiftning talar om sexuellt ofredande, inte sexuella trakasserier. Sexuella trakasserier handlar om en fullständig subjektiv känsla. Om jag daskar en kvinnlig medarbetare på rumpan och hon gillar det, så är det INTE sexuella trakasserier. Skulle jag daska en kvinnlig medarbetare som inte gillar det, så är det ett sexuellt trakasseri. Men här är det en helt annan historia. Ingen normal man går fram och daskar en kvinna på rumpan i hopp om att hon ska gilla det och ej anmäla honom. Därför är detta inskriven i vår lag vad gäller sexuellt ofredande. Och män som tar sig friheten att göra något sexuellt på en kvinna ska straffas hårt. Otroligt hårt.

Vad jag däremot vill ha en diskussion kring är vad som får lov att sägas och inte sägas, och hur vi kan ha en vettig definition på vad en trakasseri är.

Anna Nachman skriver en fantastisk artikel på SVT där hon börjar så här:

Är jag en svikare om jag tycker att det bara är härligt att min kille utan att fråga hånglar upp mig när jag står och diskar? Sviker jag kvinnosaken om jag inte har något emot att min partner ligger med mig när jag sover?

Hon fortsätter med att skriva:

Är jag en dålig feminist om jag längtar efter att främlingen utan att fråga stjäl en kyss? Är det fel på mig om jag gillar män som tar initiativ och blir fullständigt avtänd om de först frågar om lov?

Och igår, den 14 november, kommer ytterligare en fantastisk artikel. Denna gången av Hanne Kjöller i Expressen. Hon skriver:

Initialt var det enda smolket i min glädjebägare en manlig bekant. Jisses, sa han. Ska män inte längre få visa något intresse för kvinnor? Jag himlade med ögonen och sa: Allvarligt, menar du att du inte märker om en kvinna svarar på din uppvaktning eller inte?
Och så fortsatte jag: självklart får man göra en framstöt, men när man inte får något svar så slutar man. Vidare får man ställa en fråga som direkt eller indirekt ingriper en möjlighet till sex. Den behöver inte ens vara särskilt sofistikerad. Kanske får man inte jättemånga napp i en bar om man formulerar sin kroppsliga längtan i termer av ”Ska vi knulla?”. Men visst måste både män och kvinnor ha rätt att fråga. Och att själva välja ord och taktik.

Hon bekräftar med andra det jag skriver här. Eller, det är jag som bekräftar det hon skriver med detta inlägg.
Kjöller går dock vidare med att poängtera ett mycket viktigt punkt:

Om det mellan den som bjuder upp och den uppbjudna finns ett maktgap är det no-no. En chef kan inte fråga en praktikant om hon vill ta ett glas vin på hans hotellrum. En etablerad skådespelarstjärna, och en informell ledare, bör inte heller uppvakta mer juniora och sämre etablerade medarbetare.

Helt rätt. Man kan inte agera fritt gentemot någon som står dig i beroende ställning. Där är det helt klart. Du ska inte ta någon på brösten, på rumpan osv. Där är det också helt klart. Men vad jag får säga… Det däremot… Det är inte klart. Det är helt subjektivt hur någon känner och tar det, och #metoo-kampanjen och liknande kampanjer riskerar att bidra till två extremt obehagliga situationer:

  • Det blir en jävla häxjakt på alla män som öppnar munnen
  • Alla som verkligen drabbas av trakasserier inklusive våldtäkter, kommer att glömmas bort.

Hanna Kjöller avslutar så här:

I den febriga debatten tycks även icke-önskade inviter mellan hyfsat jämbördiga kvala in som trakasserier. Men vi gör den viktiga #metoo-rörelsen en björntjänst om vi inte skiljer på det som är olagligt, olämpligt eller bara oönskat.
[…] Gärna krafttag mot sexuella trakasserier. Gärna polisanmälningar mot allt brottsligt. Men att försöka radera och trycka bort vissa individer från allt samhällsliv är både oproportionerligt och ovärdigt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress döljs från andra.