Ska man eller ska man INTE tala om folks bakgrund?

Kategori: Integration, Svensk politik av Ardavan Khoshnood, 2015-01-02

Taggad: , , , , , , , , , , , , ,

Läst titeln på detta inlägg. En mycket viktig fråga. Men innan jag går in på vad jag menar med det och vad jag vill ha sagt, måste jag kort kommentera invandringsbråken i Östersund. Ni har nog ej missat händelsen, och har ni det läs det här på Aftonbladet. Kort: Ett 30-tal invandrare kördes med buss till Östersund. Nu vägrar dem lämna bussen då de ej vill vara i Östersund. De vill vara i Malmö istället. Bland annat vill de inte vara där för att, som en av invandrarna säger, “är araber” och att de inte kan “bo där det är sånt här väder”. Läs gärna den intervjun på SR.

Jag vet inget om dessa 30-tal personer, men jag har mycket svårt tro att de är flyktingar och inte invandrare. För som jag diskuterat i mina tidigare inlägg så finns det ett stort skillnad mellan flyktingar och invandrare. Ta min familj som exempel. Vi är flyktingar. Vi har flytt vårt eget land då vi inte kunde/fick bo kvar. Vi hade avrättats. De lämnade allt de hade, lånade två extra par ben och sprang som bara det. Och det spelade inte ett dugg roll vart dem hamnade, vart dem fick bo, hur de fick bo och hur vädret skulle vara. En flykting springer för sitt liv och i sitt nya land börjar hon sedan att kämpa för att återvända till sitt land och befria denna. Den bilden passar inte på våra 30-tal medmänniskor som nu strejker i Östersund och kräver komma till Malmö eller Stockholm. Deras beteende är självklart under all kritik, men det visar samtidigt vilken bild av Sverige som våra medmänniskor runt om i Sverige har av oss; ett land i kaos, där lag ej råder, där man alltid ska kräva och kräva… Där landet bara har en massa skyldigheter och jag som ny i Sverige bara har rättigheter. Detta är självfallet en felaktig bild och enligt mig, den direkta anledningen till den extremt misslyckande integrationen i detta land.

Nå ja… Nu går vi till nyhet två, som titeln i detta inlägg handlar om. Sydsvenskan publicerar idag en artikel med följande titel: “Unga muslimer städar upp efter festen”. Artikeln beskriver hur ett antal unga personer som också är muslimer har tagit till gatorna i Malmö idag för att hjälpa till med städningen efter nyårsfesten. Ett mycket härligt initiativ. Jag applåderar det. Att det uppmärksammas applåderar jag också. Det är viktigt att all form av ideell arbete och verksamhet uppmärksammas. Men exakt vad har det att göra med vilken bakgrund dessa personer har? Varför är det viktigt att de är muslimer? Anser Sydsvenskan att ens religiösa tillhörighet eller bakgrund är viktigt? Har Sydsvenskan blivit en rasistisk tidning där vi nu ska förvänta oss den etniska eller religiösa bakgrunden till den/de som gör något? Vid nästa skottlossning i Malmö, om det nu visar sig att gärningsmannen är t.ex. en person från ett arabiskt land och är muslim, kommer då titeln bli följande: “Ung muslim sköt ner man på öppen gata”? Eller vi nämner bara människors bakgrund när det passar?

Sydsvenskans agerande är förkastligt av många anledningar:

  • Det finns alltså en skillnad mellan människor. Det är alltså viktigt vad man har för religiös bakgrund eller etniskt bakgrund. Om inte det är viktigt så förstår jag inte varför man ens ska skriva i artikeln att dessa hjälpsamma unga personer ska benämnas som “muslimer”.
  • Sydsvenskan får nu vara konsekvent. Vid nästa sprängning eller skjutning i Malmö så förväntar jag mig direkt när jag gärningsmannen grips att hans religiösa tro ska skrivas. Antingen är man konsekvent eller så är man inte det.
  • Det som dock är det värsta med Sydsvenskans agerande är följande: Diskussionen om Svenskhet eller inte har under några år tagit fart i det här landet. Främst är det journalisten Niklas Orrenius (som jag gillar och respekterar) som skrivit om detta ämne och diskuterat det. Inte minst har han gjort det i en intervju med mig i just Sydsvenskan. Sedan blev det ju en j#¤%la hallå när Orrenius diskuterade det samma med Sverigedemokraternas Björn Söder. Alla skrek då; Härkomst och bakgrund är INTE viktigt. Alla skrek, vi ska INTE diskutera härkomst och bakgrund. Vi är TA MIG F#N alla Svenskar. Förutom när Sydsvenskan skriver självklart, då är religiös bakgrund viktigt. Och varför det? Ja du. Thats the one million question!

Jag är heller inte svensk…

Kategori: Svensk politik av Ardavan Khoshnood, 2014-12-16

Taggad: , , , , , , , , , , , ,

Sverigedemokraternas Björn Söder, tillika Riksdagens talman, hade en mycket intressant intervju med journalisten Niklas Orernius i DN. Jag har träffat Björn vid några tillfällen. Jag har även vid ett tillfälle träffat Niklas Orrenius, då intervjuade han bland annat mig. Jag har uppfattat Björn som en sympatisk person med en stark kärlek till sitt fosterland, Sverige. Niklas har jag uppfattat som en duktig och driven journalist som alltid betett sig hederlig mot i alla fall mig.

Björns utsagor i DN har väckt starka känslor. Jag anser att intervjun är enormt intressant, inte minst då jag brinner för frågor gällande nationalism och nationalitet. Det som Björn diskuterar är svårt, inte minst då vi lever i ett land där nationalism och kärlek till fosterlandet är tabu. Jag förstår helt vad Björn säger. Eller… jag tror att jag förstår vad Björn säger. Jag har inte pratat med honom. Jag har lite frågor men av hans tidigare artiklar och utsagor att döma så tror jag att jag förstår vad han menar. Och just därför tycker jag att det är märkligt att reaktionen mot det som Björn säger har blivit så starkt. Eller, kanske inte. Det är främst vänstern och liberalisterna som reagerat kraftfullt mot det som sagts och det förstår jag också. Det är en fråga om ideologi.

Faktum är att vänstern ogillar kapitalism i alla dess former. Liberalisterna ogillar planekonomi i alla dess former. Inte värre med det, eller hur? Så är det också med frågan om nationalism. Vänstern och liberalisterna har en universell ideologi, man motsätter sig gränser, nationer och nationalism. Nationalisterna motsätter sig universalismen.  Det är alltså en ideologisk fråga!

Det som Björn Söder säger om att kurder eller samer ej är svenskar, förstår jag helt. Och jag förklarar det även i en intervju som jag hat med just Niklas Orrenius i Sydsvenskan. Jag är Iranier. Jag känner mig 100% som iranier. Jag är inte svensk. Jag kommer aldrig bli svensk. Jag vill inte bli svensk. Jag trivs alldeles utmärkt att vara Iranier. Och nej, jag är inte svensk-iranier… Vad betyder ens det? Varför vill ni förminska min nationalitet? Varför vill ni tvinga mig att bli svensk? Jag uppfattar denna tanke och denna process som HÖGST RASISTISK. Se mig för den jag är: En Iranier som nu lever i Sverige! Därför anser jag det är högst anmärkningsvärt och intressant när samerna själva inte ens anser de är svenskar. (Länk 1. Länk 2) De säger alltså exakt det som Björn säger… Med ett undantag; Björn Söder attackeras svårt i media, men de samer som säger det själva klarar dig. Det är där frågan kommer om hur neutral media egentligen är. Ta till exempel Sydsvenskan som just nu har denna urlöjliga nyhet som en av sina “Topp Nyheter”.

Med det sagt… Älskar jag Sverige? Betydligt mer än många Svenskar. Hade jag gått ut i krig för Sverige? Utan att tveka. Ligger min lojalitet hos Sverige? Till 100%. Vad är viktigast för mig vad gäller Sverige? Dess nationella integritet, säkerhet och dess stolthet samt storhet. 

Denna frågan är dock enormt svårt. Trots att det finns fakta enligt mig att en Kines är en Kines och inte en Syd-Afrikan, så finns det ju även en dimension som handlar om individen själv och vad denna känner. Jag känner faktiskt människor som är födda i ett annat land, har ett annat kultur, men känner sig som en etnisk svensk.

I min värld fungerar det så här: Ett land har en unik historia, kultur och tradition. Dessa är viktiga. Mycket viktiga enligt mig. Än viktigare enligt mig är det lag som landet vilar på. Landets lagar är vanligtvis kopplad tät ihop med landets traditioner och kultur. Trots att jag inte är Svensk så bor jag här. Jag har fått min utbildning här. Jag har bott nästan hela mitt vuxna liv i det här landet och känner en enorm lojalitet till Sverige. Jag respekterar det här landets traditioner, kultur och främst lag. Jag älskar Sverige såpass mycket att jag även valt att engagera mig politiskt.

Således menar jag att, kalla dig vad du vill, tro vad du vill, svensk, iranier, turk, tysk eller vad du nu är. Och vill du hit till Sverige? Behöver du skydd? Då ska vi banne mig ta emot dig och visa medkänsla och medmänsklighet. Vi har det bra här i Sverige och vi kan absolut dela med oss. Frågan om hur mycket det kostar bryr jag mig egentligen inte om. Kostar det alldeles för mycket? Låt det kosta. Vi får rent av leva sämre. MEN… man tar seden dit man kommer. Det tror jag starkt på! Och man respekterar det nya landets traditioner, kultur och främst lagstiftning. Det är det som gör att vi tillsammans kan bygga upp detta fantastiska land som vi valt att fly till/flytta till/invandra till. Faktum är att, hur än vi vrider och vänder på det så är vi till syvende och sist, människor allihopa! Människor med en okränkbar värde och värdighet.

En sista punkt jag vill beröra är vänsterpartisten Rosanna Dinamarcas agerande i riksdagen som är ett enormt svek mot den svenska demokratin. Hon anser ej att Björn Söder är hennes talman, så hon kallar inte Söder för “Herr Talman”. Detta betyder alltså att Löfven, som jag inte röstade på, inte är min statsminister och jag ska alltså ej titulera honom statsminister. Vidare gillar jag inte att polisen hindrar mig från att jag rånar och misshandlar andra… För de är banne mig INTE mina poliser. Och just det. Jag struntar fullständigt i svenska lagstiftningen för det är INTE min lagstiftning…. Men så tänker ju inte jag. Jag är normal. Jag är hederlig. Trots att Löfven ej fick min röst, är han landets Statsminister. Han har fått svenska folkets förtroende och det kommer jag respektera. Jag respekterar även Rosanna Dinamarca som en av sveriges riksdagsledamöter. Folket har röstat på henne. Jag gillar inte henne. Jag avskyr hennes åsikter, men jag respekterar henne som landets riksdagsledamot. Det kallas hederlighet och respekt för demokratin. Och på just den punkten har vänsterpartiet och dess ledamöter mycket att lära.